Att förlåta gör dig fri och helar

Förlåtelsens betydelse, befriande effekter och koppling till ånger.

Förlåtelse är något som tagit mig tid att utveckla ökande förståelse för, något som egentligen borde kunna vara enkelt. Det är något som både är enkelt såsom även ett barn kan komma att förstå innebörden av, men även ett ämne som ger mycket utrymme för lärdomar. Min förståelse av förlåtelse och dess stora relevans för ett gott liv har blivit bättre, även om jag känner att jag har mycket mer att lära mig. Min bild av förståelse var inte tidigare som den är idag. Kanske kan det delvis komma av den bild av förlåtelse som jag fick med mig från den tidiga barndomen, där förlåtelse var något jag oundvikligen var tvingad att fråga om vid de tillfällen jag gjort något som omgivningen tyckte var fel eller orättvist, eller ännu värre något jag uppmanades nästan avkräva den jag utsatt. Oavsett hur vare sig jag eller mitt verkliga eller påstådda offer såg på saken, eller hur mottagliga vi var för det i stunden. Man skulle be om förlåtelse, så enkelt var det. En förfrågan om förlåtelse var något som den utsatte ansågs ha rätt till, nästan oavsett hur den utsatte kände om saken. Säga förlåt skulle man, så enkelt var det. Sen skulle den utsatte oftast ge sin förlåtelse, varpå man kramades och/eller skakade hand och sen var saken utspelad och man kunde vara vänner igen. Om inte gärningsmannen sa förlåt, var det lite som att denne inte heller förtjänade att bli förlåten och då kunde man ju inte vara vänner igen. Visst kan det ha ett värde att ödmjukt och öppet erkänna att man har fel eller har begått en dumhet som man inte avser upprepa, men den känns som att synen på det här med att förlåta fick en lite skev nyansering för mig redan där. Kanske är det så för många av oss.

För vems skull egentligen?

Som jag kommit att se det mer, i takt med ökande förståelse, är förlåtelse alls inget man egentligen ger någon för någon annans skull. Även om det även kan vara den andre till gagn att vara förlåten, så är det egentligen mest värdefullt för en själv. När vi blivit sårade av någon annan på något sätt, så kan det ge upphov till sårade känslor. Dessa sårade känslor bär vi med oss tills dess vi väljer att göra oss fria ifrån dom. Så länge vi bär kvar dessa sårade känslor tyngs vi av dom och riskerar att bli mer ledsna, sorgsna, misstänksamma, avståndstagande arga, rädda eller kanske lite avtrubbade. Med tiden kan dessa bevarade känslor om gamla oförrätter leda till förbittring, misantropi och förlorad livsglädje. Det kan bli som en samling kvarnhjul vi väljer att ha kvar knutna runt halsen på vår vandring genom livet. Naturligtvis i olika nyanser och omfattning, från litet till stort och i olika smaker. Men faktum är, att när vi sparar på det blir det oss själva vi tynger, inte egentligen den, dom, eller det som var orsaken från början. Genom förlåtelse gör vi oss fria från det. Men en svårighet, eller rättare sagt kanske ett hinder, för att förlåta kan vara känslan av att utövaren inte förtjänar vår förlåtelse, så därför ska vi minsann ha den kvar. För mig var nog detta kopplat till bilden av “att säga förlåt” som jag fick genom småskolan. Att om gärningsmannen inte insett sitt snedsteg och kommit och bett om förlåtelse, så var det som att förlåtelsen inte var förtjänad. Men egentligen är det ju inte huruvida gärningsmannen förtjänar förlåtelse eller inte, det är egentligen helt irrelevant, utan om vi själva förtjänar att vara fria från oförrätten vi drabbats av och fortfarande bär med oss. Faktum är att så länge som vi bär våra sårade känslor kvar inom oss, utan att sörja dom klart och förlåta, så är vi på ett sätt fortfarande knutna känslomässigt till både situation och person som känns smärtsam. Risken är att det drar en hel del energi, kan komma att styra vårt framtida liv, det kan utnyttjas av andra som vill manipulera vår sårbarhet och kanske till och med är vad gärningsmannen egentligen hoppades på från början. Så förlåtelse som jag ser det är något som är kärleksfullt mot sig själv, helt enkelt för att man är värd att vara fri från det som annars tynger. Det är något som man gör för sin egen skull, för att man själv är värd det. Förlåtelse innebär inte heller ett godkännande eller accepterande av oförrätten som att den skulle vara något som vore helt ok, snarare tvärt om. Det innefattar snarare en insikt i att oförrätten var fel, men att tillåta sig att känna de sårade känslorna fullt ut och tömma ur sig från dom, så att man blir befriad från tyngden av dom.

Förutsättningar och Effekter för oss själva och andra

Genom att förlåta befrias vi från kvardröjande sårade känslor, som annars tynger och kan dra energi och bidra till en ökad sårbarhet för nya oförätter. Men förutsättningen för att vi överhuvudtaget har något att förlåta från början är ju även att en oförrätt faktiskt är begången, eller i alla fall avsedd. Det finns ju en möjlighet att vi kan missförstå saker ibland och se saker på ett sätt som dom faktiskt inte egentligen är. Så är naturligtvis även fallet när det kommer till oförrätter. Vi kan ju ha uppfattat saken på ett helt annat sätt än som saken egentligen var avsedd att uppfattas på från början. Ibland blir det lite tokigt och inte alls om vi tänkt oss. Det kan vara att genomförandet och utförandet är lite klumpigt och helt enkelt blir lite fel, utan att det egentligen var avsikten med det. Det kanske inte alls var tänkt som en oförrätt men blev upplevt så ändå. Så det kanske inte handlar så mycket om vad som faktiskt görs eller blev gjort egentligen, utan mer om vilken avsikten och intentionen var som låg bakom, oavsett hur det sedan upplevs av andra. Även med dom allra bästa intentioner som grund, kan det ändå uppfattas som en oförrätt av den andre. Ibland kan även egentligen själviska och skadliga intentioner uppfattas som ingen oförrätt alls. Ett exempel kan vara när någon är ärlig och berättar sanningen. Att vara ärlig och berätta sanningen ger ju omgivningen de bästa förutsättningarna att fullt ut kunna välja i enlighet med sin fria vilja, och är ju till sin natur kärleksfullt och ödmjukt, men det kanske inte alltid uppfattas så. Men det kommer ju till intentionen med det. Om man berättar sanningen med en omtanke bakom, för att erbjuda möjligheten att lära och utvecklas, så är det en annan sak än om sanningen avslöjas med avsikt att såra eller skada. I det läget är det ju inte berättandet av sanningen som det är något fel i,  sanningen är alltid det mest kärleksfulla att erbjuda, utan istället avsikten i sig, att såra eller skada, som är oförrätten. Men även om sanningen ges av omtanke, så kan det ändå uppfattas som en oförrätt ibland. Men i ett sådant läge finns det inte egentligen något att förlåta just i den handlingen, utan snarare kopplat till bitar som relaterar till varför man känner att sanningen var plågsam i sig. Ett annat exempel kan vara när man köper en flaska vin till en alkoholist. Det kan upplevas som jättesnällt av båda inblandade, men att bidra aktivt till en medmänniskas självskadebeteende är svårt att anse som särskilt produktivt eller kärleksfullt egentligen. Ännu värre då om utköparen förser alkoholisten med till och med uppsåt och avsikt att skada. Där finns något som sannolikt alkoholisten kan behöva förlåta sin medhjälpare för i framtiden. Så förutsättningen för att det ska vara relevant med förlåtelse är att det ska finnas något att förlåta. Huruvida det faktiskt finns något att förlåta kan inte helt vara kopplat till de inblandades upplevelse av det, eftersom den kan skilja sig åt avsevärt, men i större avsikt i alla fall till utförarens avsikt och intention, däremot beror det på i hur stor omfattning intentionen och avsikten är att anse som i faktisk harmoni med Kärlek. Då inte i avseendet av hur vi själva ser på Kärlek, utan kopplat till Guds syn på och definition av Kärlek.
När en oförrätt har inträffat som den drabbade förlåter, så blir den drabbade fri från tyngande sårade känslor. I alla fall när förlåtelseprocessen är fullgången, vilket kan ta en del tid och innebära en del sorgbearbetning. Gärningsmannen kan ofta känna av att något har ändrats i relationen till den drabbade. Inte längre tillfredsställs eventuella önskemål om fortsatt känslomässiga sår hos den drabbade eller makt över denne, och dessutom konfronteras gärningsmannen med känslan av att den drabbade har insett att gärningsmannen hade fel och sen lagt det bakom sig. Det kan både ge bättre förutsättningar för gärningsmannen att kunna konfrontera och bearbeta de känslor inom denne som låg till orsak för missgärningen från början, och även känsla av maktlöshet, frustration och obehag, lite beroende på hur gärningsmannen väljer att se på det och måttet av ödmjukhet.
Så som jag förstår det tjänar vi alltid på att förlåta, förutsatt att det finns något att förlåta förstås. Gärningsmannen kan antingen drabbas av ökade svårigheter av det eller bli hjälpt av det, beroende på hur mycket ödmjukhet och öppenhet till ångerfullhet och bättring.

Öga för öga, tand för tand?

Resultatet av att inte välja att gå in i processen att förlåta, medför att de oförlösta sårade känslorna får finnas kvar och tynga och påverka. De sårade känslorna kan påverka inte bara hur vi mår, utan även hur vi väljer att se på saker och hur vi agerar. Ofta kan kvarvarande sårade känslor i form av oupplevd sorg bevaras inom oss inunder en rädsla för att gå in i och känna känslorna som tynger oss. Det känns läskigt och otäckt att känna känslorna helt enkelt. Ofta när saker sedan inträffar som påminner om situationen med de sårade känslorna, så kommer rädslan upp för att känna sådär igen, och reaktionen för att undvika den rädslan mynnar ofta ut i ilska, irritation, frustration eller rent raseri. Önskan av att vilja ge igen är ingen ovanlig reaktion och är även något som ofta uppmuntras av andra och samhället omkring oss. Även en reaktion att ta ut sina oförlösta oförrätter på andra, för att fly från egna plågan och lindra den något, verkar vara vanligt förekommande. Så att till exempel den kränkte kränker andra, den slagne slår tillbaka, ett offer för mobbning kan komma till att bli tyranniserande mot sin omgivning, eller ett offer för incest kan komma att utföra samma handlingar i sin tur.
Så den naturliga följden av att inte förlåta kan mynna ut i utagerande av skadliga handlingar gentemot andra, utöver det faktum att de sårade känslorna tillåts vara kvar och tynga. Därefter har man sen dessutom ännu mer att tyngas av och befria sig från. Sannolikt är det nog ganska sällan som en gärningsman utför skadliga handlingar eller har skadliga intentioner helt utan att det ligger några som helst oförlåtna och oläkta missgärningar någonstans där bakom. På så sätt är det lätt att en “ond cirkel” skapas av vår ofömåga att förlåta. Som Ghandi menade skulle hela världen till slut bli blind om vi skulle gå efter det gamla talesättet öga för öga, tand för tand (vilket tragiskt nog dessutom kommer från Bibeln, 2 Mos 21:23-25), eller som Martin Luther King Jr. uttryckte det “If we do an eye for an eye and a tooth for a tooth, we will be a blind and toothless nation.” Det kan nog finnas en god poäng i “Älska era fiender”, att “vända andra kinden till” och att inte döma andra (en mer positiv sak som också finns i Bibeln Luk 6:27-37).

Slutligen

Så som jag ser det och så långt jag kommit att förstå det, är att förlåta något som befriar en själv från känslor som drar ner en och håller en från att kunna uppnå lycka och harmoni med Kärlek, och som eliminerar risken att obearbetade oförrätter bidrar till att man gör saker som man senare behöver ångra och som drabbar andra. Ånger sedan är en process av att komma till insikt i felaktigheten i det man gjort, hur det drabbat andra, kanske i flera led, och empatiskt känna känslorna som den insikten medför till fullo. När den processen närmar sig sitt slut kan sannolikt den bakomliggande orsaken uppdagas, som låg till grund för den begångna oförrätten. Nämligen det man tidigare inte kommit sig till att släppa och förlåta. Men det här med ånger är en annan, om än närbesläktad och relevant, diskussion som jag inte kommer försöka fördjupa mig i här.