Kärlekslöst att ingripa eller inte?

Om varför det inte vore kärleksfullt för en allsmäktig Gud fullkomlig i Kärlek att ingripa. 

Det handlar dels om hur man är en kärleksfull förälder, som önskar sina barn möjligheten att kunna få lära sig av konsekvenserna från sina egna val, till att vara ansvarsfulla, insiktsfulla och kärleksfulla mot sig själv, andra och sin omgivning, och kunna uttrycka sin vilja till fullo till enkom lycka för sig själv, andra och omgivning.
Så att lärande konsekvenser av valen, antingen belönande eller korrigerande, kan visa vägen mot lycka.

Det är den ena delen.

Den andra delen handlar om perspektiv, om att alla är lika älskade och lika mycket värda, och om jämlikhet och likabehandling för alla.
Här kan poängteras att värdet inte överhuvudtaget är kopplat till skapad nytta eller skada, utan värdet är kopplat till att alla är unika och oersättliga individer med en unik sammansättning av en myriad egenskaper, personlighetsdrag och kvalitéer som ingen annan har exakt samma kombination av i samma utsträckningar och omfattningar. Däri ligger värdet. Inte i huruvida individen gör nytta eller skada. Om en individ saknas kan denne inte till fullo ersättas av någon annan.

Som allsmäktig är perspektivet och utgångsläget ett helt annat inför ett ingripande än det är för dig och mig. Vi kan ju gripa in där vi kan, utan att kunna ta ansvar för och påverka hela världen.
I ett utgångsläge där man är allsmäktig och älskar alla lika, blir det vare sig kärleksfullt eller rättvist att ingripa ibland eller godtyckligt. Ej heller att ingripa vid någon viss nivå av avsteg från vad som är absolut felfritt i harmoni med Kärlek. Inte om man vill hedra gåvan av fri vilja och erbjuda möjligheten att kunna lära sig av antingen belönande eller korrigerande konsekvenser av hur viljan används, oavsett hur den används.
Så om man i rollen av allsmäktig skulle välja att någon gång aktivt ingripa, blir det till slut oundvikligt att alltid ingripa, och på så vis helt beröva barnen all möjlighet att lära sig från sina konsekvenser.
Därför är det bättre med naturliga lagar som ger en exakt balanserad och avpassad respons i relation till intentioner och handlingar, snarare än att aktivt ingripa. Därtill vore ett ingripande när det inte vore genuint önskat och efterfrågat inte kärleksfullt. Därutöver vore det att ta ställning för den ene mot den andre och kränka likavärdesprincipen.

Sen har ju alla våra handlingar konsekvenser. Oavsett om man tror på någon Gud eller inte.

Om man hoppar från en för hög höjd, cyklar rakt in i ett träd, eller lägger handen på en spisplatta, så får man ont.
Om man har mycket inre stress, rädslor och trauman så får man psykosomatiska sjukdomar, sämre hälsa och ökad dödlighet.
Om man är en stridis och beter sig som ett arsle mot andra människor, så får man ofta ganska mycket skit tillbaka.
Om man är hygglig, trevlig och kärleksfull så får man ofta mycket bättre respons.

Det är ingen dom eller straff, det är ju bara konsekvenser av det vi gör. Livet som försöker lära oss något.

När man beter sig illa mot någon annan, så vittnar det om att den som agerar mår dåligt inuti som bakgrund till agerandet. Det dåliga inre måendet som är orsaken bakom beteendet förvärras i samma stund som handlingen utförs. På så vis drar man på sig än mer lidande när man utsätter andra för lidande.
Både det ökande egna lidandet och synen av det åsamkade lidandet borde ge lärdom nog för bättring. Flykt och undertryckande av det egna ökande lidandet, genom förströelser, beroenden eller förnekelse, fungerar inte i längden. Även om världen tyvärr har mycket fokus på just det.

Egentligen är det mer kärleksfullt än vi förmår föreställa oss.