Hur blev jag jag egentligen?
Lite om vem jag är och min bakgrund.
Mikael Cladin
Anno 1974, sjubarnsfar, änkeman.
Diplomerad livscoach, inköpslicencierad nätverksarkitekt, gymnasieingenjör, fd socionomstuderande, diplomerad massör.
Så länge jag kan minnas har jag varit både envis och nyfiken, både på att lära mig nya saker om min omvärld och om teknik, men även om medmänniskor och om hur människor fungerar. Jag var ett sådant barn som plockade isär saker för att se hur det såg ut på insidan och hur det fungerade, och som kan sitta på ett köpcentrum eller vid plattan i Stockholm och bara titta på människor och hur de interagerar. Att läsa böcker har jag alltid uppskattat, både kunskapsorienterade, skönlitterära och ting däremellan. Även att prata med människor om livet i allmänhet och dess mening i synnerhet, både bekanta och vilt främmande. På fester har jag ofta varit den som fastnar i långa djupa diskussioner, och som gärna hjälper den som vill prata om problem och möjligheter att hitta någon logisk och bra lösning. Jag tycker om logik och annorlunda perspektiv. Även det andliga och metafysiska är något som alltid intresserat mig, och jag har utöver kristendom läst om paganism, hinduism, buddhism mm. När det kommer till träning och friskvård har jag tyckt om tennis, badminton, pingis och spelat lite fotboll, men tonvikten har legat på träning inom olika asiatiska kampsporter, såsom Chong woo kwan wing chun, Kyokushinkai, Hung Gar, Escrima mm. Transcendental meditation och Qi Gong har jag också sysslat med en del. Därutöver nördat ner mig i TV- och PC-spel.
Upprinnelsen till den här sidan har sin början i den livsomvandlande upplevelsen som följde efter min hustrus självmord. När min hustru dog, precis i slutet av 2017, ställdes mitt liv på ända. Min mening som jag upplevde den låg till mångt och mycket i vårt liv tillsammans, och nu fanns inte längre någon mening som jag kunde se, så jag reflekterade jag mycket över livets mening. Jag var övertygad om att den fanns där. Även om jag hade svårt att se den, så fanns den nog där ändå. Det finns trots allt många saker som jag inte har förmåga att varken se eller uppleva men som likväl finns ändå. Så även om jag redan ansåg mig vara en sanningssökare, så blev det nu ännu mer så. Jag ville ha svar, och jag kände att tro är att inte veta. Och jag ville veta. Om döden, om livet, om mening. Sökandet sträckte sig över vetenskap, religion, filosofi och psykologi. I mitt sökande kände jag att svaren kom och jag hittade mening. Någonstans hade jag en förhoppning om att svaret på mitt sökande skulle vara ”ingenting”, eftersom det var lite det som min hustru hade hoppats på, men det var inte det svaret jag fann när jag förutsättningslöst sökte bättre förståelse för sanningen. Svaren gav mig en bättre förståelse för mening och om hur kärleksfullt livet är egentligen. Upptäckterna gav upphov till en önskan om att dela med mig av vad jag funnit, vilket bland annat resulterade i den här sidan. Men jag funderade även på hur mycket av psykisk ohälsa som finns i samhället idag och hur det verkar vara ett ökande problem. Det var något jag gärna skulle göra vad jag kunde för att avhjälpa eller mildra. Sagt och gjort så tog jag tjänstledigt från jobbet och började studera till socionom på universitetet med siktet inställt på att utbilda mig till kurator eller möjligtvis diakon. Vid den här tiden var jag redan så gammal att en 5-årig utbildning till psykolog kändes uteslutet, men med en 3,5-årig socionomutbildning till kurator skulle jag kunna få studielån för allt utom den sista terminen även i min ålder. Så hösten 2018 började jag studera på Örebro universitet och studierna gick bra. Mest spännande var vetenskapsteori och psykologiska perspektiv.
Men livet kan ibland vara det som händer under tiden vi gör andra planer, och ibland kan livet försöka säga oss något om vi är öppna för att lyssna. Under sommaren 2019 förlängdes både utbildningen för att bli kurator och för att bli diakon så pass att det inte längre kändes rimligt utan att det skulle drabba barnen för mycket. Även om studierna gick bra och var både fängslande och intressanta, så kändes det fel att mitt nöje skulle prioriteras över barnens när mitt primärmål försvann. Därmed hoppade jag av utbildningen och tog anställning som vikarierande obehörig lärare i vikariepoolen och utbildade mig till livscoach istället. Med tanken att kombinera coachande med ordinarie försörjning och på så vis kunna bidra till utveckling för de som vill när jag har möjlighet.
Min hemsida för coachning kan hittas här för den som är intresserad:
