Hur vet man att Gud är kärleksfull och allsmäktig?
För mig kommer det mycket ifrån hur människor skapar fantastiska saker. Det gör stor skillnad för resultatet vilken inställning man har till det man gör. Den som älskar sitt arbete gör ett mycket bättre resultat än den som gör det av nöd eller tvång eller rädsla. En teckning som blir målad för att en lärare beordrar det, kan ofta bli något annat än om ritandet kommer ur en naturlig kärleksfull längtan som inspiration. Om du bara älskar att laga mat så blir maten annorlunda än om du gör det för att du måste. Det kan bli bra ändå, men inte lika bra. Den som går helhjärtat in i det man gör och gör det i ett uttryck av ren kärlek och förtjusning gör det lilla extra och tar inga genvägar, där kanske inte ens ren perfektion stillar önskan att göra bara lite till. Medans den som skrider till verket motiverat av något skiljt från kärlek, som av nöden tvungen för att tjäna sitt uppehälle, på direktiv eller av rädsla för konsekvenserna av att lämna det ogjort, ofta siktar in sig på en nivå där det precis räcker och klarar granskning av de kriterier som ställs för godkänt. Eller kanske till och med tar genvägar och fuskar så mycket som det går att komma undan med till en godtagbar risk.
Så om man skulle till att skapa något så fantastiskt som universum, med allt vad det skulle innebära, så är det för mig ofrånkomligt att det behöver göras i kärlek. Massor av kärlek.
Kärleken är det enda enskilda som är det mest effektiva, har högst verkningsgrad, lägst förluster och har mest positiva synergieffekter. Följaktligen blir det ofrånkomligt att fullkomlighet i Kärlek följer av allsmäktighet, likväl som allsmäktighet följer på fullkomlighet i Kärlek, som hand i hand. Brist på Kärlek innebär ofrånkomligt ofullkomlighet och därmed heller inte allsmäktighet.
Så om Gud finns och har skapat universum, har Gud omöjligt någon brist på Kärlek och är således även allsmäktig.
Den Gudsbild som förmedlas i Bibeln beskrivs i många avseenden och delar som en sociopatisk, megalomanisk, massmördande, småaktig och straffande gud, som kräver dyrkan och underkastelse. För mig så stämmer det väldigt dåligt med villkorslös kärlek. Men så är ju Bibeln också skriven av människor med mänskliga begränsningar och inte skriven av Gud eller med Guds ord. Människor som säkert haft varierande grad av goda intentioner likväl som förmåga att tolka och förstå inspiration, och innehåller just människors ord och uppfattningar som dessutom har ändrats flera gånger över tid. Bibelns gud finns inte. I alla fall inte i enlighet med bibelns definition.
Det går jättebra att vara helt religionsfri och tro på Gud och även att vara ateist, och en Gud med villkorslös kärlek till sina barn skulle älska dem lika mycket oavsett. En kärleksfull Gud skulle heller inte missunna sina barn att bli helt fria från olycka, oavsett om barnen vill ha någon relation med guden eller inte. Men den gudomliga överlyckligheten skulle bara vara möjlig med de barn som ville ha en relation att dela lyckan med den kärleksfulle guden.