Vad vore världen utan lidande?

Tror du att världen skulle vara lycklig utan lidande? Att vi skulle alla vara lyckliga om det inte fanns något lidande alls? Ofta kan vi ju tro att själva definitionen av lycka är just avsaknad av lidande. Punkt. Som att om lidande inte fanns så skulle vi per definition bara vara lyckliga. Om vi inte hade något lidande så skulle allt bara vara bra. Men frånvaro av lidande är inte definitionen på lycka. Det är ju egentligen bara just frånvaro av lidande, inget annat. Men resten då? Njutning och lyckorus är en känsla som finns i motsatt ände från lidandet, bortanför nollpunkten i mitten där ännu endast apatisk avsaknad av lidande finns och lyckan inte ens har börjat ännu. Lyckan börjar på andra sidan skalan, på andra sidan av där lidandet tar slut.

Så om målet eller längtan är att kunna uppleva lycka, överväldigande njutning och lyckorus, hur ska vi någonsin kunna hitta dit om vi inte har ökande lidande ju längre vi är ifrån? Om det inte bränns mer och mer ju längre ifrån vi kommer? Om det inte fanns något lidande alls, hur skulle man då kunna komma till lyckan? Hur skulle vi hitta dit?

När vi konstant ber om att allt lidande i världen ska försvinna, så ber vi ju egentligen om att snälla låt oss få springa runt i mörkret utan ficklampa eller kompass. Låt oss få vilset treva oss fram efter något vi knappt inte vet hur vi känner igen eller vet var det finns. För lyckan är lite som ett nyckelhål i ett stort mörkt rum. Ett nyckelhål som vi kan ta oss igenom om vi kan hitta det. Ett stort rum som vi alla irrar runt i åt alla möjliga håll. Eller kanske ännu mer som ett dörrhål i mitten av en stor mörk glob, där vi irrar runt tyngdlöst åt alla håll och riktningar utspridda överallt. Så om vi inte hade lidandet, som ”bränns” mer ju längre bort vi är, hur skulle vi någonsin kunna hitta dörren till lyckan?

När vi önskar oss en värld som, bara sådär, är helt utan lidande, har vi egentligen gett upp hoppet om att lyckan finns då, och nöjer oss med att bara slippa lidande?